2 steg framåt och 1 tillbaka, eller hur nu talesättet går

Idag var jag så otroligt rastlös (och hungrig, för en gångs skull) att på eftermiddagen tog jag de krafter jag hade skrapat ihop och satte mig på bussen ut till Erikslund. Jag hade sug efter en ostpizza.
Redan när jag hade bytt till den andra bussen kände jag att det kanske inte var den bästa idén jag fått, jag hade någon sorts feberkänning, men envis som jag är fortsatte jag resan och var ändå glad när jag kom fram till shoppingcentret.

Jag menar, jag har ju inte sett så många andra människor på ett tag.

Det var det jag tänkte på mest, när en är van att arbeta på kontor med människor omkring sig 5 dagar/vecka, blir det snabbt ensamt att vara hemma och vara sjuk. Jag vet att jag gillar att vara ensam - ibland. Men när det inte är självvalt, så känner jag mig i vissa fall så fruktansvärt ensam.
Och jag vet, det kan ha lite att göra med att hösten är här, och det blir kolsvart ute om kvällarna, men jag vet att jag skulle trivas bättre om jag inte behövde leva ensam. Jag saknar att bo med en partner, och det blir så extra tydligt den här tiden på året.
Ibland vill man bara kura ihop sig med någon man gillar, och det är alltid mysigare att vara sjuk när man ändå kan umgås med någon (som kanske också blir sjuk, men iallafall).

För att tala klarspråk - jag har velat bo med, men framförallt velat hitta en partner, i ungefär 1,5 år.
Jag har provat några dejtingsajter, och gått på några dejter. Jag kommer nog alltid gilla att gå på Kåren och jag är fortfarande med i min teaterförening, även om jag inte varit så aktiv på senaste tiden. Hoppet finns fortfarande hos mig, och det ska väl mycket till innan det försvinner, men kan inte denna någon bara hitta mig istället?
Är det för mycket begärt?
Förmodligen.



Fast just ja, hoppet var det ja :)